Jag tycker att det är bra att Annie Lööf har satt ned foten vad gäller att Centerpartiet inte ska eftersträva månggifte. Meningarna i förslaget till idéprogram som är upprinnelsen till månggiftesdebatten är följande: "Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar." Det är värt att nämna att detta stycke går att läsa under rubriken "INTEGRITET". Den första meningen är skriven av en ideologiskt vässad penna, som signalerar frihet och självbestämmande, men som landade negativt ute i Sverige.
Jag kan sympatisera med innehållet i den första meningen och tycka att det är en ideologisk eftersträvansvärd kompass av flera anledningar. Vem är jag att bestämma över andras livsval? Centerpartiet jobbar för människors valfrihet i så många andra riktningar, så egentligen borde ju självbestämmandet över det mest privata - kärleksförhållandena - vara något naturligt att eftersträva. Men där bestämmer staten idag att vi måste välja en partner. Varför? Jo, för så har det varit, så ska det vara - för att det är enklast så?
I det ideologiska resonemanget över köksbordet, eller på CUF-kursen eller på en blogg går det att försvara och hålla med om innehållet. Men när Centerpartiets förtroendevalda blir ställda inför konkreta frågor vid grönsaksdisken på ICA förstår jag att tvåsamheten är något så kulturellt rotat att det inte är läge för att riva upp det just nu. Jag tror i och för sig att den första meningen skulle kunna fungera i ett idéprogram, som ju är en vision för framtiden.
När man pratar om månggifte får man in en privat dimension i politiken som kan vara svår att stå upp för. Risken att skriva om det här på bloggen är att jag öppnar upp för kommentarer som berör ämnen jag inte vill besvara. Jag sätter liksom ribban för vad som är okej att skriva om. Ordet månggifte kanske påminner om trohetsdramer med efterdyningar som rörs upp i byn. Skilsmässokonflikter kommer till ytan där kanske ortinvånarna delades upp i två läger. Om man är gift sedan länge kan det finnas minnen från en vår för länge sedan som paret inte vill bli påmint om. Förslaget väcker också fantasier, som blir en ytterligare dimension att hantera i mötet med väljare och vänner. Anspelningar på det mest privata - sexlivet - blir plötsligt okej. Skämt som "buksvåger" finns till för att få folk att hålla sig innanför skaklarna. När ett förslag om månggifte kommer upp klistras dessa skämt på partiet och dess medlemmar. Vi känner oss hånade, istället för att ta debatten om egenmakt och integritet.
En närstående till mig började spåna om hur han kunde gifta sig med ytterligare en fru - en yngre - på ålderns höst. Något som hade gjort mig svartsjuk, om min make hade sagt så, och jag hade fått känslan av att inte räcka till. Ett samtalsämne som hade ifrågasatt relationen och kanske skapat spänningar. Svartsjuka är en stark, negativ känsla, som kan vara ett varningstecken på att relationen inte står rätt till. Man börjar fundera över sina egna val - var de rätt?
Jag tror att alla dessa konfrontationer har Centerpartiets företrädare mötts av i mellandagarna. Ilskan och förargelsen som uppstår när man inte kan svara eller förklara riktades då mot programförslaget. Jag tror inte att jag själv hade kunnat förutspå den starka reaktion som uppstod. Men tvåsamheten är starkt förankrad i den svenska kulturen. Annat är skambelagt och sådant som görs i smyg. "Det är inget som det finns behov av här i alla fall" sa Gösta Gustavsson från Östergötland i TV.
Samtidigt hör jag de som är tjugo år yngre än mig prata om "polyamorösa". Det finns ett begrepp för att vara kär i flera, som inte jag känner till eftersom jag är uppvuxen tidigare. Alltså finns det ett behov och något en grupp människor längtar efter. CUF:are som brinner för individens självbestämmande och livsformer som bryter mot normerna. Det var länge som det var förbjudet att vara homosexuell. Men det finns ändå en försvårande dimension av polygamin som inte alls har med den sexuella läggningen att göra. Hur kan man rent praktiskt komma överens om att en kvinna lever ihop med två män - ska alla tre skriva under vigselpapprena? Hur kan man bestämma vem som är fader till ett ev barn - eller blir det två fäder? Kan man gifta sig med ytterligare en person efter några år? Här finns ett juridiskt arv som bottnar i vår historia.
Och som i alla familjefrågor tänker man på barnen. Hur ska barnen få det i ett hem med så många vuxna? När man slutat förfasa sig över "hur det ska bli" finns svaren där. Halvsyskon lever redan idag ihop. Ändå går mina associationer till sekten där en man levde med flera kvinnor och deras barn. De höll sig för sig själva och barnen var avvikande i skolan. Fick barnen en sämre uppväxt på bekostnad av de vuxnas självförverkligande och drömmen om frihet? Men vem är jag att döma över andras livsval? Att däremot börja förknippa månggifte till sekter och utövande av våld blir helt fel. Våld i alla dess former inskränker andra individers frihet och är aldrig acceptabelt.
I detta resonemang om polygami kan jag inte låta bli att tänka på en jobbarkompis jag hade för drygt tjugo år sedan. Han hade en praktikplats och hade nyss tagit sig ur ett narkotikamissbruk. Under ett arbetspass frågade jag honom hur det kom sig att han hade börjat ta droger. Han svarade att han växte upp på det glada sjuttiotalet i ett kollektiv där det visade sig att föräldrarna hade haft mer sex med personen av det motsatta könet i det andra paret i huset än med varandra och så kom det sig att de bytte partners. Menade han att det fanns en brist på trygghet och kärlek till honom eller att föräldrarna satte sina egna behov före hans? Men kvinnan vars mamma tog livet av sig blev också narkoman. Bristen på trygghet och stöttning ledde till dåliga val för de båda, men det har inte med polygamin att göra. I adoptionsärenden i stadsdelsnämnden brukar det vara en fördel för barnet att ha många trygga vuxna att anknyta till. Så argumenten mot att bestämma över vem/vilka man vill leva med kanske till sist är moralistiska - men Sverige är inte moget för något annat än? Det får partistyrelsen och slutligen stämmoombuden avgöra.
Annie Lööf skriver väldigt bra på DN debatt om att hon vill att debatten nu ska handla om miljö, egenmakt och decentralisering: Vi är inga nyliberaler Själv kan jag inte förstå medias behov av att etikettera varandra. Innehållet spelar störst roll!
Per Gudmundson skriver om att väljarbasen för Centerpartiet försvinner. Något som Fredrick Federley talat om flera gånger tidigare. Idéprogramgruppen är något på spåren - att vara tydliga med självbestämmandet! Att nå en grupp väljare som eftersträvar en frihetlig hemvist. Där värderingarna är viktigast.
Det är viktigt att debatten nu fortsätter, men utan personpåhopp. En debatt som kan föras med goda argument stärker en organisation. En debatt som innehåller personpåhopp, sarkasm och dumma etiketteringar riskerar att skapa sår. Jag är stolt över att ha en partiledare som är stolt över engagemanget i debatten. Öppenheten - ända in i kaklet - kan stärka Centerpartiet. Du som medlem kan påverka förslaget till idéprogram genom att mejla partistyrelsen senast 5 feb. Kanske dags att betala medlemsavgiften? Skriv gärna att du är värvad av mig så jag kan vinna medlemsvärvartävlingen :)
Mikael Andersson, Christian Ottosson, Anna-Karin Hatt och Per Ankersjö bloggar också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar